Lyckliga i alla sina dagar

"Någonting saknas. Det är inte godheten som saknas. Den finns. Vi ser den varje dag, i det lilla. Snälla människor, människor som gör gott. Det är inte kärlek som saknas. Det finns ingen som motsäger kärlek. Alla vill den. I detta finns ingen fiende. Det som saknas är ett system som i sina institutioner fångar upp och underhåller denna godhet och denna kärlek."

Jag rekommenderade igår Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar - Om pengar och människors värde och känner idag att jag vill ta upp denna bok lite extra. Den kom ut 2012, och i pocket 2013 och på framsidan av omslaget har en recensent från DN skrivit att hen vill ge boken till hela Sverige. Jag håller som tidigare påpekat med. Lyckliga i alla sina dagar är en bok som i grunden ifrågasätter det system och den människosyn vi lever i. Varför är ett nytt kök vår största dröm - när det kanske borde vara ett jordklot som inte förgås av människors produktion?

Nina Björk för resonemang om till synes självklara saker och visar att de inte alls är så självklara - och att det inte är säkert att vi egentligen behöver. Vi lever liv där prestation är det enda som räknas och där allt mäts i konsumtion. Kärnfamiljen, karriär/arbete och reklam är exempel på detta. Björk visar hur och varför det fungerar på ett visst sätt och även vilka effekter det ger. Det är lite obehagligt, och ingen rolig läsning. Men Nina Björk gör sina argument tydliga och underbyggda, vilket gör det lätt för läsaren att hänga med.

Nina Björk levererar inte någon lösning på detta vår samhälle, som enligt henne, om inte borde förändras i grunden, så verkligen ifrågasättas. Och det behöver inte alltid vara så att en lösning ingår när man sätter upp handen och säger "stopp - vad är det vi håller på med". I det här läget är det kanske allra viktigast att börja fundera.

Om du är nyfiken på vad andra tyckt om boken:
DN:s recension
Svd:s recension

Sommarläsning

Det är dag 91 på #blogg100, om jag har räknat rätt. Det vill säga det är tio ynka dagar kvar på den här utmaningen. Min inspiration är lite skral för tillfället, samtidigt som jag är för äregirig för att ge upp nu. Därför blev jag väldigt glad när jag hittade inspiration hos Enligt O (vilket jag allt som oftast gör) och lånar den lista om sommarläsning hon använt. Listan finns även här - hos Bokhora (ytterligare en bra bokblogg).

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?
Något av Donna Tartt - känner mig väldigt ute som knappt kände till henne för någon vecka sedan.
Siri Hustvedt - Vad jag älskade
Ali Smith - Jag är allt du drömt
Alice Munro - För mycket lycka
Gift dig med mig - Gift dig med mig

2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?
Göran Greiders Fucking Sverige ligger och väntar, vilket det har gjort länge. Jag tänker att som valupptakt kanske det kan vara lite inspirerande?

3. Var är bästa stället att läsa i sommar?
Älskar att läsa ute i trädgården under ett äppelträd på en filt. Nu flyttar jag i sommar, och äppelträdet får jag inte ta med mig. Men jag hoppas att jag kommer att läsa ute i alla fall, åtminstone liggandes på en filt på gräsmattan om det visar sig att min nya trädgård inte har något lämpligt träd. Och finns det inte det ska ett sådant träd planteras så snabbt det går.

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?
 Jag vet att jag kommer läsa en hel del inomhus - förmodligen i sängen eller i soffan.

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?
Jag hoppas på Alice Munro, har mycket stora förväntningar här som jag gärna ser infrias.

6. Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?
Jag tycker Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar ställer otroligt många viktiga frågor om samtiden och vårt samhälle. Och vad är bättre än att ta ledig tid att fundera på vilka grundvalar vi arbetar, vilka krafter som skapar vår värld och hur våra ideal egentligen ser ut? Inte alltid roligt läsning, men nyttig.

7. Strand eller hängmatta?
Gärna både och, drömmer om hängmatta, eller ännu hellre hammock. Kanske att jag kan ligga och läsa i en sådan den här sommaren. Om inte, så blir det definitivt nästa sommar.

8. Deckare eller roman?
Alltid roman, är ingen deckarläsare.

9. Favoritgenre?
Gärna kvinnliga författare - även om det kanske inte är en direkt genre? Men gärna kärleksromanen med realism.

Det där som nästan kväver dig

Chimamanda Ngozi Adichie är en nigeriansk författare jag vill läsa precis alla böcker av. Så här långt har jag haft den stora lyckan att läsa Lila hibiskus, En halv gul sol och novellsamlingen Det där som nästan kväver dig. Alla är bra, alla är fängslande och alla är angelägna. Genomgående så diskuterar hon krig, konflikter och bilden av Afrika och hon gör det genom historier och människor som kommer en väldigt nära. Och hon gör det elegant även om det handlar om Biafra-kriget eller en far som misshandlar sin familj. Och kanske är det det eleganta som är så fängslande. Jag är generellt ingen novelläsare, men Adichie gör det så strålande att jag så klart sträckläste även Det där som nästan kväver dig.

Novellsamlingen skiljer sig lite vad gäller perspektiv eftersom den också tar upp bilden av afrikaner utanför Afrika och belyser de öden som många drabbas av när de utvandrar. Adichie själv har ju både läst i USA och bor i idag både i Nigeria och USA, så hon äe insatt i problematiken och de synsätt, okunskap och fördomar som finns i väst om Afrika. Lila Hibiskus och En halv gul sol utspelar sig i Nigeria, där den senare skildrar Biafra-kriget. Här är det landet själv som är i centrum och det blodiga inbördeskriget, som jag visste väldigt lite om. Adichie har även kommit ut med Americanah som även den fortsätter på temat utvandring och identitet. Jag längtar efter att få läsa den också, jag tror nämligen att den är minst lika bra som de andra.

Väldigt bra!

Berglin gör livet lättare

Jan Berglin, och för den delen Maria Berglin är otroligt roliga. På pricken i att lakoniskt visa hur galen vår värld är. Jag har tydligen tre fina album i bokhyllan: Någon ser dig när du petar näsan (Jan och Maria Berglin), Berglinska Tider (Jan Berglin) och Lagom Berglin (Jan Berglin). Alltid roligt, och som sagt, och finstämd samtidskritik som det inte går att värja sig ifrån.

Försök till rolig bild av rolig författare.

Ett roligt exempel.

Läsning är en garanti för demokrati

Det är dagen efter dagen efter EU-valet, och det är fortfarande både läskigt och skrämmande att främlingsfientliga och rasistiska partier går framåt här hemma och i Europa. Och de gör det ordentligt. Därför vill jag gärna rekommendera följande:

Jag hörde i dag litteraturkritikern Annina Rabes inslag och analys i radioprogrammet OBS. Lyssna på (eller läs) det; hon drar nämligen en skarp linje från nedmonteringen av humaniora till läsförståelse och den kris som demokratin befinner sig i. Mycket intressant och bra - för om vi inte orkar ta oss igenom resonerande och komplexa texter, och på grund av dålig läsförståelse inte kan värdera den information vi faktiskt tar del av - då är det fara för demokratin. Faktum är att läsningen minskar (generellt men även hos unga människor), läsförståelsen har blivit sämre och forskning inom humaniora får mindre anslag. Det finns också ett helt annat bildningsideal idag som inte har med läsning att göra.

Dessutom lever vi i en värld där tid inte får ta plats, där det finns mycket som distraherar och försämrar den koncentration som text ibland behöver. Rabe varnar för att låta läsförståelsen bli sämre, och jag tror hon har en väldigt viktig poäng. En del av den effekten börjar tyvärr visa sig i valets efterdyningar. I framtiden kommer det att bli allt viktigare att vi kan se igenom de budskap omvärlden vill göra gällande som sanna. Annars kommer vi att bli utnyttjade och försent inse vad det egentligen är för innehåll vi valt att rösta på.

Men trots allt: Jag har förgätmigej i hela trädgården.

En tunn Norén

Jag visste att Lars Norén har gett ut omfångsrika och intrikata dagböcker som det skrivits spaltmeter om. Jag har inte varit i närheten av dessa böcker - och inte varit speciellt intresserad heller. Någon gång sent 80-tal eller tidigt 90-tal visade tv en pjäs av Norén där en av skådespelarna bet huvudet av en papegoja (förmodligen inte i verkligheten) men den scenen minns jag fortfarande. Och den har gett mig en ganska stark aversion mot dramatikern.

Kanske är motviljan och det starka minnet, beviset på att Norén är en så hyllad konstnär, eller så var jag bara lättskrämd. Jag tror det senare alternativet. Oavsett - jag äger tydligen en Norén - i bokhyllan hittade jag en tunn diktsamling som hör och häpna heter Dagbok augusti-oktober 1975. När väl överraskningen hade lagt sig bläddrade jag lite samlingen och blev ännu lite mer förvånad. Inte för att jag blev slagen till marken av dikterna, men de var mycket mer intressanta än vad jag hade trott. Och bilden av den gröna papegojan och de röda blodet i skådespelarens mungipa höll sig borta.

En dagbok på en brun trasmatta från 70-talet. Vad annars?

Ibland uppstår den här musiken
för att man inte kan tala
och inte till någon

(123, Dagbok augusti-oktober 1975)

Det svämmar över av Coetzee

Jag åker om en och en halv vecka väldigt långt söderut och landar i Johannesburg, Sydafrika. Det är inte slutdestinationen för resan, men det fick mig ändå att fundera över Sydafrika och litteratur därifrån. Linda och bokbloggen Enligt O tog upp just detta land för några dagar sedan, och av de författare hon nämner har jag läst André Brink och JM Coetzee. Och av den senare har jag läst en hel del. Faktum är att han är den nobelpristagare som jag har läst mest böcker av. Det är nog också den författare jag har flest böcker av i bokhyllan, nästan som en liten samling.  Visserligen endast i pocket, men jag gillar ju det formatet.

Men om jag ska försöka summera min läsupplevelse av Coetzee så här långt: Den fantastiska Onåd men också Pojkår och Ungdomsår är mycket läsvärda. Jag tycker så mycket om dem, och de skildrar uppväxt på ett helt igenom trovärdigt sett - författaren växer med gestalten och språket ändrar sig försiktigt mot den ålder som skildras. Det är inte helt enkelt, och jag tycker ofta uppväxt och barndomsskildringar är en svår sak att få till när man är ett vuxet skrivande jag. Det verkar vara svårt att återvända till barndomen, men Coetzee gör det bra (nobelpristagare som han är). Jag tycker han är lätt utan att vara enkel och det är inga tjocka böcker att ta sig an. Däremot får man en hel del att fundera på - speciellt Onåd som diskuterar både moral och etik.

Kanske tyckte jag att Historien om Michael K var lite svårare. Samtidigt gick den ännu längre in i problematiken kring Sydafrikas forna politiska system (apartheid) och stämningen kändes svart genom större delen av boken. Kvar i bokhyllan som jag inte har hunnit med ännu är Mästaren från Sankt Petersburg, och kanske är den jag packar när det blir dags att samla ihop allt jag behöver ha med mig på resan. Det går ju inte att åka utan bok.

Ett regn av Coetzee.

Andra chansen

När ska man ge upp om en författare? Lägga ner boken och konstatera att det här går inte - vi kommer inte överens hur gärna jag än vill. Eller ska man fortsätta arbeta på det? Jag har blivit bättre på att ge upp, eftersom livet är för kort för böcker som man inte gillar. Läsning ska ju i botten vara roligt - eller det ska åtminstone kännas enkelt att fortsätta. Det ska finnas något som får en att vända blad. Men så finns det de författare som man inte är klar med, trots att det inte gick så bra sist man provade.  

Erlend Loe är en sådan författare för mig. Jag har börjat på både Fakta om Finland och Naiv Super, ingen av dem har jag läst klart. På pappret så tycker jag att de är böcker som borde passa mig. Jag tycker uppriktigt att Loe är en intressant författare - de få intervjuer jag läst eller hört (Värvet) med honom visar på det. Men så här långt har det inte fungerat. Dock tänker jag att han är värd en andra chans. Hur ofta är det jag läser en kultförklarad norsk författare? Inte så ofta. Låt mig alltså återkomma i denna fråga.

Två misslyckanden. Kanske kan trenden vända.

Valupptakt

Jag hoppas ingen har missat att det är dag att rösta till EU-parlamentet på söndag. Och om man vill så kan man rösta redan imorgon, om man inte redan har gjort det. Jag kommer att lägga min röst i valurnan i helgen - lite oklart dock om det blir lördag eller söndag. Det viktigaste är hursomhelst ATT man röstar, speciellt nu när det finns krafter både här hemma och ute i Europa som är både bakåtsträvande och rasistiska. Och med anledning av detta finns det så klart fin och inspirerande läsning som kanske gör det ännu lättar att knalla iväg till vallokalen.

Niklas Orrenius är en av de mest intressanta journalisterna i media-Sverige. Just nu finns han på DN, och jag tycker han nästan utan undantag skriver bra, öppet och tar sig an ämnen som flyktingpolitik, rasism och krocken mellan segregation och integration. Följ honom gärna på Twitter, så får du kloka tankar och ofta väldigt bra länkar till bra artiklar. Han finns här och heter: @niklasorrenius.

Jag har läst två böcker av honom. Båda handlar om Sverige i skenet av gemenskap, utanförskap och rasism. Jag är inte rabiat. Jag äter pizza handlar om Sverigedemokraterna och hur de faktiskt tänker sig att deras Sverige ser ut. Läs den oavsett din åsikt och få en ärlig bild av hur paritet tänker. Orrenius behandlar SD med respekt och tydlighet, och ingen som sympatiserar med partiet kan säga att författaren har bestämt sig redan innan för vad han ska tycka. Och han lyfter en hel del problematiska frågor kring åsiktsfrihet kontra skola och öppet politiskt arbete. Sverige forever in my heart är en reportagebok som fokuserar på gemenskap och rasism på olika sätt. Också här är människan viktig och berättelsen, men ämnena och bakgrunderna skiftar. I Malmö förföljs en rabbin och i Tomelilla får en mamma stenar efter sig på grund av sin slöja. De är sidor av samma mynt, och det finns många sådana mynt i Sverige just nu. .

Om SD med öppna ögon och avslöjande.

Fina reportage om det som är vårt Sverige.

I mitt land får alla plats.

Sjukstuga

Detta har jag lärt mig idag: När man säger att man pratar med Ulrik är det inte alla som förstår att man är magsjuk. Men jag är magsjuk och har pratat väldigt ingående med honom. Han hade dock inga bra boktips att meddela. Jag hoppas kunna återkomma imorgon. 

Avslut och uppbrott

I mars såg jag filmen om Yves Saint Laurent och igår såg jag klart en dokumentär om modeskaparen. Just nu är uppbrott, avslut och sorg av extra intresse, och det handlar Den stora kärleken om. För i centrum står Yves relation till sin livspartner Pierre Bergé berättat av Pierre efter att Yves har dött. Samtidigt monteras deras gemensamma hem ned, och deras enorma konstsamling säljs på en stor auktion. Dokumentären matchar spelfilmen ganska bra i handlingen, så det blir nästan som en repris. Men Pierre ser så ensam ut när han berättar och tempot är långsamt och artigt. Det är en väldigt sorglig film och Yves själv verkar inte ha levt ett enkelt liv, eller mått så himla bra på vägen. Samtidigt får man se allt överflöd i alla fantastiska tavlor, skulpturer och kulturskatter som de har tillsammans. Men det är intressant att höra Pierres ord om sin kärlek, som han skyddar in i det sista. Varje ord om Yves vägs noga på vågen. Det är helt klart en sevärd film, och jag är nog fortfarande sugen på att läsa mer om modeskaparen YSL. Hans kläder syns bara i korta sekvenser, och det enda jag tänkte på då, var att modellerna förvisso var smala, men såg ändå bra mycket hälsosammare ut på 80-talet än idag. Vill du veta mer om filmen kan du läsa en recension här!

Den allvarsamma leken

Att skriva om kärlek och uppbrott måste nog vara något av det svåraste som finns. Här kan jag känna en viss lycka över att jag endast är läsare och inte någon som ska sätta detta komplicerade och ibland underbara på pränt. Ändå finns det mängder av romaner om kärlek. Jag har tidigare i bloggen nämnt Egenmäktigt förfarande som i mitt tycke är riktigt bra litteratur om kärlek och kärlek när den inte fungerar. Det är en bok som jag skulle rekommendera alla som har blivit svikna. Jag skulle också be alla olyckligt kära, och lyckligt kära, att läsa Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg. Här handlar det mer om att man inte vågar när man väl har chansen, och sedan när man försöker igen så inser man att tillfället inte finns kvar. För att nå kärlek måste man offra och tillåta - det är verkar både Söderberg och Andersson vara eniga om.

För Söderbergs huvudpersoner hade allt, men kastade bort det. Det fanns en stund då Arvid och Lydia var perfekta för varandra, men Arvid (och även Lydia) kan inte bortse från ekonomin och låter det praktiska styra livet. När de sedan möts igen är Lydia beredd att offra för kärleken men Arvid vågar inte. De frågor som Söderberg ställde 1912 när romanen kom ut, är idag lika aktuella. Just idag, är de tillsammans med historien i Egenmäktigt förfarande personligen mitt i mitt liv, och jag tror att sommaren kommer att innebära en omläsning av åtminstone Söderberg.

För om Andersson gav igenkänning och blottande så hoppas jag att Söderberg ger tröst.Jag vet inte om det är något att hoppas på. Och jag tror inte att får ett lyckligt slut - men vill jag ha det, är det bara att sträcka sig efter närmaste chick-lit-bok i bokhyllan - men jag kanske kan förstå lite mer om vilka drivkrafter som kan påverka ens förutsättningar för det som kallas ett förhållande. Tvåsamhet har visat sig vara mycket svårare än vad jag trodde. Kanske är det precis som Söderberg har skrivit: "Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet".

Lagerhammar och det ögat ser

Det som ögat ser är Ann Lagerhammars debutroman från 2006. Jag tror att jag läste den för ett par år sedan och gillade den. Till viss del eftersom det är en historia som är skriven sådär så att det inte går att sluta läsa. Men jag gillade också boken för att den ställer många intressant frågor kring vår syn på identitet och kön. Lykke vet inte riktigt vem hon är, eller vad hon är, men orkar inte ta tag i det. Rätt eller fel - att studera och göra karriär ger henne ro och hon blir väldigt framgångsrik. Men efter en rad händelser (bäst att inte avslöja) hamnar hon i Paris där hon hittar en dagbok som tvingar henne att se sig själv i ett nytt ljus. Det är som sagt den första och så här långt enda bok jag läst av Lagerhammar. Men om hennes nya Tusen tranor som kom nu i mars är lika bra, då måste jag definitivt se till att läsa den.

Så lika och så olika, och har det egentligen någon betydelse?

En berättare behöver inte alltid papper och penna

Tv, radio, tidningar, bloggare, twittrare och andra har kommenterat och beklagat Malik Bendjellouls bortgång. Med rätta, för det är ett mycket sorgligt faktum att han valde att sluta sitt liv alldeles för tidigt - för hans familj och vänner, och för oss som uppskattade hans berättande och såg fram emot att få se mer. Som många andra, hoppas jag att depression lyfts fram som den svåra sjukdom det är i och med detta, och att fler ska få den hjälp de behöver. Idag visar SVT Maliks fina och vinstvinnande film Searching for Sugar Man.

I veckan visade Kobra ett porträtt och ett minnesprogram om honom. Han var en fantastisk berättare, som med fantasi och engagemang vågade göra mycket nytt och annorlunda för berättelserna han ville visa. Det är fascinerande hur man berättar med bilder, och ibland ligger det inte alls långt ifrån det skrivna berättandet. Jag hoppas många ser filmen idag, och även Kobras program.

Här finns tre viktiga, fina, upplysande och läsvärda texter som publicerades eller blev aktuella igen med anledning av hans självmord. För mig som har noll erfarenhet av depression och vad som kan följa med sjukdomen, var de ögonöppnare och veckans absolut viktigaste läsning:
Bodil Malmstens viktiga text.
Rebecca Åhlunds viktiga text.
Erica Treijs viktiga text.

Rosa färglära av Ambjörnsson

När jag hämtade fick hem hunden för åtta månader sedan valde jag blått halsband och blått koppel till henne. Jag gillar blått och tyckte det passade alldeles utmärkt till världens sötaste valp. Och vad andra tyckte om detta? Ungefär detta: "Vad heter han?" Vilken söt kille." "Men det är väl synd att sätta blått på en sådan söt tjej." Sagt om en hundvalp.

Mer eller mindre alla utgick från att färg avslöjar kön och att blått betyder kille. Dessutom är det synd om en hund som blir utklädd till "fel" färg. Dessa tankar och kommentarer som jag och min hund fick gäller i allra högsta grad hos människor - och då främst bebisar och barn. Och efter att ha läst Rosa - den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson så är det helt klart att färger och kön hör ihop - och speciellt rosa.

Rosa väcker känslor, signalerar egenskaper och till och med sexuell läggning. Det kan vara fint i ett sammanhang men stå för något helt annat i ett annat sammanhang. Detta, trots att det bara är en färg. Vår syn på rosa och de som bär färgen visar inte bara samtiden, utan också strukturer i samhället. Fanny Ambjörnsson har många intressanta poänger, och resonerar både tydligt och genomtänkt. Och är du det minsta intresserad av vad Gudrun, F! och andra som tycker jämställdhet och feminism är viktigt ska du definitivt läsa den här boken. Den sätter en hel del av det i ett förståeligt sammanhang. Hunden, numera urvuxen sitt valphalsband, har för övrigt numera ett orange halsband.

En märklig rosa bild.

Blå bok blå himmel

Kanada av Richard Ford blir helgens bok. Hoppas på en lika blå himmel som ikväll och en fin historia. 

Dewey och böckerna

En bok om en katt som flyttar in på ett bibliotek och får människor att prata med varandra, anförtro sig och läsa böcker. Det låter ju som något som delas på FB och snurrar på Twittter, ofta med tveksam sanningshalt. Men Dewey - the small-town library cat who touched the world är en sann historia. Den berättas av Vicki Myron som var bibliotekarien som hittade den övergivna kattungen utanför biblioteket i Spencer, Iowa. Gulligare bok får du leta efter!

Inte världens bästa bild, men vilken sötnos.

Läsning och vikten av en bra temugg

Jag är en tedrickare, och i min egna ögon, en tedrickare av stora mått. Det är sällan det går en dag utan att åtminstone en mugg inmundigas. Jag är dock ingen finsmakare - kvantitet går ofta före kvalitet, precis som påse går före löste. Dessutom gillar jag fruktiga smaker,vilket jag har förstått är lite svagt. Helst ska man gilla det rökiga och sträva. Jag föredrar det mjuka och snälla. Men att läsa och dricka te är viktigt, och då gäller det att ha bra temuggar som förhöjer den litterära upplevelsen. Här kommer fyra av mina absoluta favoriter:

Obligatorisk för den som vill verka beläst.

Importerad från en presentshop i Paris. Plats för mycket.

Elegant, köpt på ett museum och märkt med min bokstav.

Engelsk romantik som passar perfekt när det är regn ute.

Länkläsning - igen

Som sagt, det finns mycket att läsa på det stora havet internet. Här kommer några tips som jag tycker är värda att lägga lite tid på:

Jag har tidigare tipsat som bloggen Livet & LA som Peppe/Jeanette Öhman driver. Det finns alltid något att läsa här. Och den 28 maj kommer hennes nya bok Vackra människor ut, därför har hon passat på att publicera ett par utdrag ur boken på bloggen. Jag tycker att den helt klart verkar lovande, så passa på att provläsa lite där.

Av en kollega fick jag en intressant länk som tar upp bokomslag och vilken bärare av innehåll de kan vara. I det här fallet handlade det främst om böcker av afrikanska författare och hur formgivare och förlag bland annat konsekvent valt samma motiv (acaciaträd i solnedgång). Det är helt skilda länder och en mängd olika författare, och det blir väldigt effektfullt när så många böcker läggs bredvid varandra och ser väldigt lika ut. Mycket intressant läsning om stereotyper alltså - och jag hade i alla fall inte tänkt så långt när det gäller omslag.

Jag tycker även att den här artikeln om James Joyces Dublin är något jag borde läsa. Och förmodligen den här artikeln av Ann Friedman som diskuterar begreppet feminism och vem som vågar kalla sig det. Men det blir nog imorgon.

Tre biografier bortom gränser

Biografi eller memoar - jag är inte helt klar över gränserna - men jag tror man kan kalla dessa tre böcker åtminstone självbiografiska. De gör alla tre upp med det förflutna och de rör sig i länder väldigt långt bort. Om jag minns rätt så läste jag alla samma sommar, och även om jag mest låg på en filt i trädgården så fick jag uppleva nya länder. (För övrigt en väldigt bra sak med att läsa, du kan förflytta sig snabbt och miljövänligt till väldigt låg kostnad): två herrar och en dam ingår och jag börjar med damen:

Fosterland av Dilsa Demirbag-Sten är en fortsättning på Stamtavlor. Jag har inte läst Stamtavlor och det påverkade inte min läsning av Fosterland negativt. Istället uppskattade jag verkligen skildringen av tre kvinnor och tre generation som påverkas av en flykt från Kurdistan till Sverige. Mormor blir kvar, men mamma Nuna och Dilsa med syskon hamnar till slut i Sverige. Nuna längtar hem och vill tillbaka, Dilsa och hennes syskon kämpar med att anpassa sig till en ny vardag. Det nya livet i Sverige krockar med det gamla och alla i familjen får betala ett pris för att få leva i frihet. Läs den!

Hur många gånger kan man döda en man? är ett noggrant och sorgligt dokument över arbetet med att hitta en bild av en död pappa. Raymond Paredes-Ahlgren är född i Chile där hans pappa var en av president Salvatore Allendes närmaste män. När juntan med Pinochet i spetsen inleder en statskupp 1973 kämpar Eduardo Paredes med presidenten för Chiles frihet och sin överlevnad. Men han grips, torteras och dödas. Raymonds svenska mamma flyr till Sverige med familjen. 1995 hittas Eduardo i en massgrav och här börjar resan för att hitta sin pappa, förstå vad som hänt, vem han var och bearbeta sin egna minnen av honom. Mycket spännande - och ett stycke historia från en ovanlig vinkel.

Markus Lutteman är författaren bakom El Choco - svensken i Bolivias mest ökända fängelse, men huvudrollen har Jonas Andersson. Lutteman träffar Andersson av en slump på en resa i Bolivia och blir fascinerad över hur och varför svensken har hamnat i ett av världens mest ökända fängelser. Dessutom verkar fängelset hjälpt till att få ordning på en orolig själv och strulig bakgrund - Jonas Andersson har till och med hunnit bilda familj i fängelset. Jag tycker man ska läsa den här boken för att det är en otrolig historia med otroligt starka människor i. Världspolitiken får man på köpet.