En kunglig födelsedag och en kunglig triologi

Det är valborgsmässoafton och Carl den XVI Gustaf fyller 70 år. Under dagen har ett antal skott avfyrats till hans ära och just nu går grannar loss på smällare för att fira våren. Varken vapendragaren eller jag är imponerade. I mina ögon känns kungahuset som något förlegat och något som kanske inte tillför vårt land så väldigt mycket som det borde för att kunna leva kvar. Däremot är det en del av vår historia. Anna Laestadius Larsson släppte för tre år sedan första boken av tre om drottning Hedvig Elisabeth Charlotta som är den yngsta kungliga bruden i vår historia.

Barnbruden handlar om makt, vänskap,svek och längtan efter frihet i den kungliga hovet på sent 1700-tal. Femton år gammal kommer Charlotta hit för att gifta sig med Gustav den III:s bror Karl. Hennes uppgift är att snabbast möjligt se till att en tronarvinge föds. På skeppet finns Sophie von Fersen, en omsvärmas adelsfröken, och hon och Charlotta blir snabbt vänner och förtrogna. Det arrangerade äktenskapet med Karl blir allt annat än lätt, men Charlotta lär sig snabbt spelets regler och spelar sina kort så gott det går. Larsson har grundat sina böcker på de dagböcker som den verkliga Charlotta har lämnat efter sig och har satt ihop en fängslande, suggestiv och spännande svit om hovet.

Kunglig läsning på kungens födelsedag. 

Det är trovärdigt och jag tycker personerna är väl skildrade.Genom att Larsson även introducerar en flicka, Johanna, som arbetar med att tömma toaletterna (pottorna) på slottet får hon med både det allra mäktigaste och det allra svagaste perspektivet i hovet. Som läsare får man också en bra bild av hur Stockholm fungerade på den tiden och vilka ideal som var rådande. I den andra boken Pottungen står Johanna i centrum, och jag tyckte nog att den också höll samma höga klass. Förra året kom Räfhonan, och den ska enligt Piratförlaget vara den avslutande boken i serien, där maktkampen dras till sin yttersta spets. Den hoppas jag hinna med under det här året.