En bibliotekslista

En av de bloggar som jag läser mest, och har följt under ganska lång tid är Den där om Jenny. Hon skriver bra om mycket, och ofta mycket om böcker. Så när jag hittade hennes bibliotekslista, tagen från Bokhora, kändes det självklart att göra ett försök jag med.

Antal biblioteksböcker hemma: Jag tror det är tre.
Varav utlästa: Kvinnor ritar bara serier om mens, redaktör Sara Olausson, läste jag med stor behållning. De andra två väntar (det gör även böter - eftersom jag är sen med att lämna tillbaka dem).
Reservationer: Inga. Det är sällan jag reserverar böcker. Är nog lite för lat, vill jag verkligen ha den och den går att köpa så blir det lösningen.
Längtar mest efter: Ingen speciell bok, men skulle vilja ha lite koncentration för läsning. Har tappat det lite de senaste veckorna.
Senaste inköpsförslaget: Det var länge sedan jag tipsade om en bok. Nog bara bra för omgivningen.
Senast utlästa: Det måste nog bli Fredrik Strages Fans. Dock ingen biblioteksbok, men annars Kvinnor ritar bara serier om mens.
Läser just nu: Vill ta tag i Ställ ut en väktare av Harper Lee. På Nextory läser jag just nu Den hemliga historien av Donna Tartt och Det blå mellan himmel och hav av Susan Abulhawa. Där ligger också och väntar:
Bad Feminist/Roxane Gay
Århundradets kärlekskrig/Ebba Witt-Brattström
Inga fler dagar inom parentes/Annika Borg 
Avd för grubblerier/Jenny Offill 

Och en hel del annat

Nya böcker att läsa. Nya horisonter att se. Foto: Ryan McGuire

Den lila läsningen just nu

Just nu är det väldigt lite läsning av böcker för mig. Obefintligt skulle jag säga. Däremot läser jag väldigt många artiklar om - just det - Prince. Det är något som sliter lite i mig, kanske någon slags sorg som får mig att lyfta på sten efter sten, klicka på artikel efter artikel. Behovet att vilja spara dem gör att jag lägger dem här. Trist för den som absolut inte är intresserad, men det sägs och skrivs så mycket just nu att det är ett gyllene tillfälle att få en bild av musiken och artisten Prince.

Questlove minns Prince i Rolling Stone.
Michaelangelo Matos skriver i Pitchfork om Dirty Mind.
David Kamp  skriver i Vanity Fair om den tuffa intervjun med Chris Rock.
Lisa Robinson skriver för samma magasin om Prince vilja att äga sin musik och kontrollera bilden av honom.
Suzanne Moore skriver i The Guardian om sex, queer och förförelse i en överskridande blandning. Här finns också en artikel om hans påverkan på mode och om hur han struntade i ras, gränser och kön.
Alexis Petridis skriver också han i The Guardian om talangen som lyckades bevara mystiken in i det sista och om en intervju.
Liz Meriwether berättar i Vulture om när Prince var med i ett avsnitt av New Girl.

Prince var extremt noga med rättigheterna till sin musik och sina inspelningar. De flesta konserter jag har varit på har haft strikta foto/inspelningsförbud. De gånger det finns klipp att titta på så försvinner de snabbt ner från YouTube och andra videotjänster. Men idag verkar det vara fritt fram. Det delas friskt och det finns mycket att lyssna genom. Samtidigt så var det ju inte det riktigt vad han själv ville, även om jag inser nu hur mycket musik som jag har missat för att det har varit väldigt svårt (nästa omöjligt) att få tag i den. Trots att jag tycker att det är rimligt att man betalar för musik.

Det kommer därför att bli intressant att följa hur hans musikaliska arv ska förvaltas. Särlingen lär dessutom har mängder med inspelad musik inlåst i Paisley Park. Jag hoppas att det finns ett testamente som tydligt visar vad som ska hända med den. 

Länktips: En bokblogg om arabisk litteratur

Jag läser överlag mest skandinaviska, europeiska och nordamerikanska författare. Utöver det har någon afrikansk författare passerat, men annars är det inte så mycket världslitteratur som jag kan skryta med att jag läst. Och det är ju ganska dåligt. Därför blev jag glad när jag hittade bloggen Bokstigen. Den verkar ta upp modern arabisk litteratur översatt till engelska. Den verkar inte vara speciellt aktiv, men det kvittar ju, alla tips finns kvar. Jag bläddrade igenom inläggen lite på måfå och här fanns massor av tips på både barn- och vuxenlitteratur. Jag tror att jag ska lägga The woman from Tantoura till min läslista. Den är skriven av Radwa Ashour en egyptisk författare och professor, och verkar väldigt intressant eftersom den lyfter de palestinska flyktingarnas livsvillkor efter 1948. Något jag har ytterst lite kunskap om. Jag hoppas den ska vidga mina vyer. Så här långt har böcker och läsning varit ett bra knep för det.

Kontaktkontraktet

Jag läser väldigt sällan fackböcker. Om de inte har med hund och hundträning att göra. Därför kommer här ett tips på en hundbok som har påverkat mitt sätt att träna och arbeta med hund. Eva Bodfälts Kontaktkontraktet är en bok om hur du bygger upp en positiv relation med din hund. En grundläggande bok som tydligt visar författarens sätt att skapa en bra vardag. Här finns övningar och tydliga berättelser som förklarar grunden i Bodfälts sätt att kommunicera att få en hund som kommer på inkallning, som är vill samarbeta, som accepterar hantering.

Boken skiljer sig ganska markant från det synsätt på ledarskap som tidigare genomsyrat hundträning men som under de senaste 10-15 åren blandats upp med mer operant betingning och inlärning. Jag läste den för drygt tio år sedan och har då och då återvänt till den. Ju mer jag har tränat och lärt mig desto mer tycker jag också om boken. Nu har den kommit ut i en ny omarbetad version och jag rätt sugen på att läsa den.

Vapendragaren

Kaos

Kommer på i bilen till oktoberfest och födelsedagsfest att jag måste blogga. För en vill ju inte missa #blogg100. Alltså, ett rejält nödinlägg blir det idag. Presenten består av tysk alkoholhaltig dryck. Skulle hellre givit bort böcker, men känner dåligt till nutida tyska författare. 

Geniet från Minneapolis

Det bara fortsätter - hela världen är lila av sorg idag. Själv är jag bedrövad på ett sätt som jag inte var beredd på. Prince musik har varit med mig sedan jag var tretton år. Sju gånger har jag fått se honom live och oändligt många fler gånger har jag lyssnat till hans i mitt tycke gränslösa musik. Igen och igen och alltid älskat den - som tonåring, som vuxen, som lycklig, som olycklig. Alltid hittat energi och blivit berörd, även i det som är mer svårlyssnat och ligger bortom hitsen.

Just nu finns det hur mycket som helst att läsa om honom. Det jag letar efter är de journalister och skribenter som kan se helheten av hans konstnärskap och inte bara vill skriva en dödsruna. Jag vill läsa (eller höra) de texter och berättelser av de personer som verkligen har lyssnat på musiken. Så här långt kan jag varmt rekommendera Lisa Walls dokumentär i två delar som P3 har lagt ut idag. Så fint och skickligt gjord. Och för mig var det också hög personlig igenkänning. Jag vill också lyssna igenom Jessica Gedins, Erik Gadds och Tina Mehrafzoons Därför älskar vi Prince som sändes idag i P1.

The Lovesexy Tour. Jag spelade in på VHS via SVT. Såg den jämt.

Sedan ligger så klart även Mats Nileskär och P3Souls program om The Black Album på listan. Jag minns själv när jag köpte en bootlegutgåva av den av min kusin (Prince själv drog tillbaka skivan precis innan den skulle ges ut) och satte på första låten. Jag hade aldrig hört något liknande - och då hade jag ändå börjat med mer funkiga än poppiga Lovesexy och betat mig bakåt till den tid då små svarta kalsonger och svarta stay ups var den del av scenkostymen. Då när han var ytterst provocerande med exempelvis Dirty Mind och Controversy. Jag undrar idag vad mina föräldrar tänkte. Men de har aldrig sagt ett ont ord trots att hans musik till stor del handlar om sexualitet, lust, kärlek, passion och åtrå på olika nivåer, i olika gestaltningar och alias.

Tre tips.

Läs gärna Chaos, Disorder, and Revolution - Prince av musikjournalisten Jason Draper. Den ger en heltäckande bild av samarbeten, skivsläpp, uppgång, nedgång och utveckling på ett initierat och intressant sätt. Se gärna Purple Rain, men missa inte konsertfilmen Sign O' The Times. Även Under the Cherry Moon tål att ses idag. Mer som en kultrulle än en klassiker och för att Prince spelar mot en ung, ytterst lovande, Kristin Scott Thomas.Men framför allt - lyssna på all den musik han har lämnat efter sig.

Prince

Under hela kvällen har det rapporterats om att Prince inte längre är. Det regnar i Minneapolis och hela internet är fullt av hyllningar och sorg över att ett musikaliskt geni har lämnat den här världen. Jag upptäckte honom i trettonårsåldern och sedan dess har jag aldrig slutat lyssna. Hans musik är den musik som påverkat mig allra mest, den jag alltid återvänt till och som har störst plats i mitt musikhjärta.

Kerstin Thorvall igen

Jag är tydligen inte klar med Kerstin Thorvall. Varför vet jag inte, men några dagar efter att jag har sett SVT:s miniserie om henne funderar jag fortfarande. Kanske hittar jag några svar i den intervju som Stina Lundberg Dabrowski gjorde med henne 2000 när hon precis hade fyllt 75 år. Den finns ett tag till på Öppet arkiv och jag hoppas verkligen att jag hinner se den. Hittade den av en slump hos Att vara någons fru och blev väldigt glad för det.

Finns på Öppet arkiv fram till 22 juni!

Jag tror att mycket fascination ligger i okänsligheten och öppenheten. Den där okänsligheten för andras önskningar och behov. Hon är så egoistisk men samtidigt faktiskt ingenting annat än så manlig. Att sätta sig själv främst som kvinna är inte idag, och var säkerligen inte då på sextio-sjuttiotalet speciellt accepterat. Hon var ju mamma! Men en mamma som älskade sitt arbete. Och drivet att berätta sant och uppriktigt utan omskrivningar och få så mycket kritik för det medan Ulf Lundell blev hyllad när han skrev ungefär samma sak. Det var länge sedan men jag har läst När man skjuter arbetare, första delen i den bokserie som gav henne upprättelse som författare. Men jag skulle vilja läsa mer om hennes och så klart även av henne.

Donna Tartt och en väns allra bästa bok

Äntligen är det min tur att läsa Den hemliga historien av Donna Tartt. Superlativen har haglat runt mig, det saknas inte positiva recensioner på nätet och en av mina bästa vänner räknar den som en absolut favoritbok, förmodligen den bästa boken i livet så här långt.

Så jag hoppas det ska gå bra. Det är nämligen alltid lite läskigt att rekommendera eller bli rekommenderad en bok som räknas som livsavgörande för den som läst. Om min vän och jag inte tycker samma om Den hemliga historien så kan det göra något med bilden av varandra. Vår balans i relation till varandra kan rubbas, speciellt när det handlar om böcker. Hen är övertygad om att jag kommer att se samma saker och känna samma saker. Saker som har varit riktigt viktiga upplevelser, tankar och känslor för hen. Helst ska vi dela det fullt ut, men samtidigt är det på helt olika villkor eftersom varje läsning är unik.

Den hemliga historien kom ut 1992, då var jag och min vän något (ganska mycket) yngre än idag. Det påverkade hens läsning då och all den tid som förflutit kommer att påverka mig. Kanske. Eller så är det inte så och boken kommer att kunna träffa samma nerv i oss båda. Men det är inte utan bävan eller ansvar jag tar mig an den här boken. Kanske är det att ta boken, mig och oss som vänner på alldeles för stort allvar. Men efter att ha läst några kapitel känns det som det här är en bok som bör hanteras just så.

En skatt av litteratur

Så här står det i introduktionen av Litteraturbanken:

Litteraturbankens syfte är att vara en fri kulturhistorisk och litterär resurs för forskning, undervisning och folkbildning. Den är till för alla: forskare, lärare, studerande och litterärt allmänintresserade.

Tanken är att göra klassiker tillgängliga för alla och därför har man sedan 2003 arbetat för att med att skapa en kunskapsbank av litteratur. Bakom står bland annat Kungliga biblioteket, Kungliga Vitterhetsakademien och Svenska Akademien. Den ursprungliga idén kommer dock från Sven Lindqvist som under långa resor blev frustrerad över att inte enkelt kunna ha tillgång till litteratur. Du kan läsa direkt på sidan eller ladda ner böcker. Här finns Lagerlöf, Stagnelius, Baudelaire, Beskow och Almquist för att nämna några exempel. Biblioteket fylls på efterhand och växer hela tiden. Det finns fem kriterier för urval av böcker och författare. Läs gärna det avsnittet - jag tyckte det var väldigt intressant.

Jag blev väldigt glad över att hitta Gunnar Björling här, en av mina absoluta favoritdiktare, men som kan vara svår att hitta i bokhandel och ibland även på bibliotek. Här finns han, och man kan även läsa andra modernister som Rabbe Enckell och Edtih Södergran. 

Det verkar vara ganska okänt än så länge, det här helt digitala biblioteket. Det är synd, jag hoppas att fler hittar hit. Tyvärr är det lite svårnavigerat och det kan ta tid innan böcker laddas fram. Men annars, vilken skatt av litteratur. 

Maken och Martina

Det var ett tag sedan jag läste  Maken av Gun-Britt Sundström, och kanske borde hon varit med på inlägget om de kvinnliga författarna. Tydligen är det något med relationer och det svåra i att leva lycklig i en relation som är extremt intressant för mig. Jag läser, och har läst under det senaste åren, läst väldigt mycket sådan litteratur. Inte alls konstigt, man (jag) vill ju i perioder ha litteraturen som ett slags facit.

Och Sundström hjälpte mig att som tilltufsad nyseparerad visa att det kan vara svårt att leva tillsammans, ändå är det lika svårt att leva utan. Då när alla andra var Facebook-lyckliga, inklusive den som övergav, var det otroligt skönt att läsa om att det fria, öppna och jämlika förhållandet är en utopi ibland. Det är inget konstigt. Det är inget som bara drabbar mig. Svängningarna mellan Gustav och Martinas kämpande mellan par och icke par visar så fint hur det är när man går isär men ändå sitter samman - genom människor, platser och minnen. Maken är ingen ny bok, den publicerades 1976 och har varit en viktig bok för den feministiska svenska litteraturen. Den håller än idag.

Och för tydlighetens skull så handlar den också om allt det som vi bör göra med livet. Hitta arbete, skaffa barn och gifta oss - huvudpersonen Martina har väldigt svårt att acceptera alla sociala normer som också ska förverkligas endast för att man lever tillsammans med någon. Det är en synnerligen aktuell diskussion som också gör att boken är läsvärd. Jag är väldigt glad över att ha läst den.

Hittade inte boken så det blev en hundig scilla-bild.

Det mest förbjudna

Fastnade i SVTPlays miniserie om Kerstin Thorvall: Det mest förbjudna. Kan ses i tio dagar till. Jag har sett två avsnitt så här långt ikväll. Det är ett komplicerat liv och det känns som ett ganska ärligt porträtt. Det är ingenting som är enkelt för Kerstin Thorvall. Hon är så mycket av allt, kärvande, smart, duktig, störig och har svårt att passa in i någon annan roll än yrkesrollen. Att få arbeta och skriva är betyder allt, men alla vill att hon ska vara en mamma. De flesta relationer är komplicerade, speciellt till barnen och hennes mamma. Ser nog sista avsnittet ikväll.

#blogg100 så här långt

Jag är fyra dagar från halvvägs och tänker att det kan vara bra att stämma av hur den här utmaningen egentligen går. Gjorde en liknande summering förra gången och tar samma frågor. Jag är dock inte helt säker på att jag får samma svar:

Hur känns det?
Lite kämpigt skulle nog säga. Viljan finns, men tiden räcker inte riktigt till. Gillar dock alla tankar som snurrar runt om inlägg som jag skulle vilja skriva, dock kommer de inte riktigt ut i verkligheten och jag känner att det skarvas ibland. Förra gången hade jag en unghund som inte krävde så mycket tid, idag en vuxen vovve som vill och behöver jobba varje dag. Det tillsammans med mycket på jobbet gör att det blir lite sådär med känslorna inför denna utmaning.

Har du klarat alla dagarna?
Så här långt ja. Irriterar mig sjukt mycket på att jag inte kan få tidsinställda inlägg att fungera. Det hade löst mycket och skulle kunna lösa kommande potentiell kris då jag förmodligen åker utomlands i maj och vet inte hur internet fungerar. Och nu vill jag ju klara så många dagar som möjligt. Envis som en gris ... und so weiter.

Hur tänker du lägga upp fortsättningen?
Jag borde förbereda inlägg mer. Jag tror det hade gett mer kvalitet och gjort måndag till fredag enklare att fixa. Nu är det ju helg, så om jag orkar så tänker jag skriva ett par inlägg extra och ha på lager. Vill skriva lite längre analyser, tycker nog som sagt att kvaliteten är lite sämre den här gången mot förra. Å andra sidan är inläggen personligare, vilket borde vara bra. Jag tänker också att jag ska försöka sprida inläggen mer än vad jag gjort tidigare.

Tycker du att #blogg100 är en bra utmaning för en bokblogg?
Ja, det tycker nog. Det går att skriva om vad som helst, och när det ändå handlar om så många inlägg som ska fram så är det rätt skönt att ha en ram att hålla sig till. Annars kanske jag hade bejakat mitt lata jag och bara länkat till en kul video från YouTube. Inget fel i det, men jag vill något annat med mitt skrivande. Fortfarande är de #blogg100-grupper som finns på Facebook stor inspiration och pepp. Även den här gången har mitt eget läsande hamnat lite på efterkälken som det är nu. Men det kanske är en allmän vårtrötthet. Det är bara att fortsätta så länge det är kul och det finns vilja. Och det finns det.

12 minuter om patriarkatet

Orkar du inte läsa Beauvoir, Björk eller någon annan upplysande feministisk litteratur om de strukturer som kallas patriarkatet, kan du alltid se avsnitt 5, säsong två av Full patte. Diskussionen kring smurfarna är smått genialisk.

Att hitta bra böcker

Även om jag i perioder inte läser så mycket som jag vill, kretsar ändå många tankar (jag skulle säga dagligen) kring böcker. Framför allt böcker jag skulle vilja läsa. Så är det så klart inte för alla. Och om jag någon gång inte skulle hitta intressanta böcker att läsa, tror jag att jag skulle göra ungefär så här:

Gå till biblioteket och leta upp avdelningen för skönlitteratur (H). Välj en hylla, blunda och dra ut en bok. Låna, gå hem och läs. 

Gå till biblioteket och leta upp en bibliotekarie. Fråga hen om tips på bra böcker. Hen är proffs på detta, och de gånger jag har fått tips har jag väldigt sällan blivit besviken. 

Fråga en kollega om en bra bok. Låna den på biblioteket eller köp. Läs. 

Fråga en vän om en bra bok. Låna den på biblioteket eller köp. Läs. 

Bra böcker finns överallt. Foto: Ryan McGuire

Prova en e-boks- eller ljudbokstjänst. Ofta har du ett antal dagar då du kan läsa gratis. Ladda hem, bläddra runt och läs. Är boken inte tillräckligt intressant, välj en annan titel. Just nu har jag Nextory och tycker den är bra. 

Gå in på Twitter och följ @bokprata så får du många bra tips på bra läsning. Sök även på #boktips och #bokprat, så kommer det upp böcker

Gå in på Goodreads och se vad andra har läst och tycker om olika böcker. Sök på ett ord taget ur luften och se vad som kommer upp. 

Leta upp bokbloggar och lägg tid på att hitta någon som du tycker passar dig extra. Då passar förmodligen boktipsen också bra. Jag hittar inspiration hos blanda andra Bokhora och enligt O. Men det finns många många fler. 

Överkurs 

Börja skumma kultursidorna. När du hittar en eller flera litteraturkritiker eller krönikörer du tycker om googla dem och se vilka böcker de har skrivit om och är positiva till. Prova att läsa någon av dessa. (OBS! Detta har jag inte provat själv, men har några favoriter. Försöker  till exempel läsa det Anina Rabe rekommenderar. Har alltid fungerat.) 

Below Beneath - länktips

Jag har nog tänkt minst tre inlägg idag, men inte skrivit något. Orkar inte riktigt koncentrerar mig och mycket annat snurrar i knoppen. Men jag har läst några artiklar på Below Beneath:

Kulturjournalisten Anina Rabe intervjuas på om självtvivel. Mycket bra och en hel del igenkänning.
Här finns även två artiklar med Susanne Osten som jag tyckte var väldigt intressanta.

Below Beneath skriver om konst, poesi och litteratur och drivs av Karolina Modig och Linda Waxin. Jag tror jag måste läsa mera innan jag helt kan bestämma mig om jag gillar helheten eller inte. De artiklar jag läste var väldigt bra, och de kommer att få mig att återvända. Men har också en lite rörig känsla. Och lite väl mycket design ibland om jag ska vara helt ärlig. Jag tycker nog den kom i vägen för innehållet. Men som sagt, väl värt flera besök.

När kollektivtrafiken lämnar övrigt att önska

När det tar mer än två timmar att ta sig hem med kollektivtrafiken istället för normala 35 minuter, är det synd om en. När dessutom mobilen laddar ur så det inte går att läsa på tåget då finns det ingen gräns för i-landsmisären. Som tur är muntrar alltid vapendragaren upp en, hundar har ju den effekten och jag tror dobermann är världsledande i den förmågan. Precis som böcker. Så ikväll har jag ändå varit lite glad. Jag upptäckte nämligen att en av mina författarfavoriter, tillika favoritbloggare, Caroline Hainer har släppt en ny bok. Kan inte vänta att få läsa nya Åsneprinsen. Jag tyckte väldigt väldigt mycket om Inte helt hundra och tänker att den nya säkerligen är minst lika bra. Lägger den direkt på läslistan.

Hon här gör mig alltid glad. Foto: Terese Hjalmarsson

Jag och de kvinnliga författarna

Bläddrade igenom Goodreads idag och insåg att jag under det senaste sex månaderna har läst övervägande delen kvinnliga författare. Och svenska sådana. Alla är värda ett eget inlägg, men jag tänker att en samlad uppräkning ger också en bild av något. Alla de här böckerna har kvinnliga huvudpersoner. Alla de här böckerna lyfter kvinnors berättelser ur olika vinklar och perspektiv,. Det ger ett fint spektra och jag här tacksam över att ha läst alla.

Lena Anderssons intressanta integrations- och relationsroman och triptyk Du är alltså svensk?.
Majgull Axelssons Jag heter inte Mirjam berättar angeläget om andra världskriget och flyktingintegrationen i Sverige.
Therese Bohman lyfter otroheten i Den andra kvinnan på ett fantastiskt bra sätt.
Martina Haag gör det samma i Det är något som inte stämmer men från det andra perspektivet.
Linna Johansson skriver om uppväxt och rastlöshet och den flicka som inte är duktig i Lollo.
Cilla Naumann lyfter moderskapet och längtan efter att få vara mamma i Bära barnet hem.
Annika Persson visar Lena Nymans omöjliga strävan efter ett fritt konstnärsliv i Jag vill ju vara fri.
Kristina Sandbergs serie i tre delar om Majs liv i folkhemmets krav och sociala strukturer. Första boken heter Att föda ett barn.

Slutsats

Också detta är Lalandia. 

Rosa fredag

Semestern har börjat med loomband och Fans av Fredrik Strage. En slump att båda är rosa. Trodde först att jag hade läst den redan men kom på efter ganska många sidor att det var Mikrofonkåt. Minns att jag gillade den, precis som jag ofta tycker att Strages artiklar och krönikor är läsvärda. Så jag gillar Fans också. Det är en väldigt fascinerande att läsa om männsikor som blir så fruktansvärt uppe i någon artist att det går förbi vanlig idoldyrkan och blir något som påverkar hela livet. Det är galet men också så uppriktigt ärligt. Inte helt olikt religion men den invändningen att helgonen lever. 

På väg över sundet

Är på väg till vårt grannland för att fira syster med familj i dagarna tre. Funderade kort på vilka böcker av danska författare jag spontant kommer ihåg. Det första jag tänkte på var Ibsen, och det stämmer bra för Nora i Ett dockhem berörde mig starkt som tjugoårig litteraturvetare. Men sedan var det tomt, och tomt. Sedan: Hanne-Vibeke Holst.

Det började med Min mosters migrän eller hur jag blev kvinna och sedan har jag både läst serien om Therese Skårup och serien Kronprinsessan, Kungamordet och Drottningoffret. Den senare har ju blivit väldigt bra svensk tv. Men har man inte läst något av Holst är det hög tid att göra det. Och ramlar man över Kvinnan med de vackra händerna så hugg den direkt. Finns nästan bara på biblioteken numera. Det är en intervjubok från Holst uppdrag som goodwillambassadör för FN och porträtt av femton kvinnor hon mött på resorna. Så fin.

Holst är en bra blandning av samtid, spänning och feminism. Hon lyfter frågor som visar på ojämlikhet och lyckas diskutera det på ett sätt som är både lättillgängligt och obekvämt. Jag tror att många som känner att feminism är ett straff till människorna (männen) kan läsa henne och få en liten insikt om att det är inte det det handlar om. Det handlar om jämlikhet - att män och kvinnor ska ha samma villkor. Läser du Holst så blir det väldigt tydligt avslöjat.

Lika villkor utan hänsyn till kön, sexualitet eller ursprung. Illustrerat med en katt. Foto: Ryan McGuire 

I övrigt kan det bli lite sämre uppdatering här de närmaste dagarna (som om jag är en flitig bloggare!). Dock hoppas jag på att kunna fortsätta med #blogg100, och tänker kallt lösa detta med diverse nödinlägg. Allt för konsten.

När en hittar Zola på Netflix

Efter tips från kollega har jag fått upp ögonen för The Paradise. En brittisk serie som i korthet handlar om ett varuhus utveckling i Storbritannien någon gång i slutet av 1800-talet. Den finns på svenska Netflix. Jag fastnade ganska omgående i den och har sett ett par avsnitt. Men när eftertexterna rullade på ett av avsnitten så fastnade blicken på Émile Zola.

Serien bygger tydligen på romanen Damernas paradis. Blev uppriktigt glad och nyfiken. Och lite förvånad: Att hitta av de stora naturalisterna och en av litteraturhistoriens giganter bakom en tv-serie från 2012 var inte vad jag väntat mig. Började direkt fundera på hur nära man följt originalet och vad i boken som har valts för att det är intressant och dramaturgiskt användbart för en tv-serie. Jag kan lägga Thérèse Raquin på listan över klassiker jag läst, men Damernas paradis kände jag inte till. Nu åker den helt klart upp på läslistan.  

Meg Rosoff får Almapriset 2016

Idag släpptes årets Alma-pristagare och det blev Meg Rosoff. En ungdomsförfattare vars namn jag inte hade hört förrän idag. Men nu är hon på min läslista och jag tror att jag ska börja med Så har jag det nu, hennes debutbok som kom 2004. Är även sugen på Älgbarnet. Alma-priset delas ut till Astrid Lindgrens ära. Förra året fick den sydafrikanska läsfrämjande organisationen Praesa priset.

Vad jag läste idag

Denna måndag den fjärde i fjärde, har mest bestått av arbete. Men jag har lyckat läsa ut You had me at hello av Mhairi McFarlane och gav den snabbt två stjärnor i Goodreads. Ytterligare en bok om "han som kom undan", trasslig kärlek och lyckligt slut. Helt ok, men knappt mycket mer.

Lyckades även ögna mig igenom den här artikeln om albumet Parade som fyllde 30 år för någon dag sedan. Fint och intressant om geniet från Minneapolis.

Åter på hästryggen

Idag satt jag till häst igen. Det är nog minst tio år sedan sist. Då som medryttare på ett så ouppfostrat halvblod att jag tappade lusten helt till hästar. Sedan kom hunden, löpning och en massa annat i emellan. Och jag kan inte säga att jag har saknat hästlivet. Det är ett slit utan dess like, även om det har varit fruktansvärt roligt och gett mig massor av viktiga minnen och kunskaper. Samtidigt; tillsammans med hunden får i alla fall jag utlopp för ganska mycket av det där speciella samspelet som livet med djur innebär.

Idag fick jag dock turrida på en snäll islänning. Premiär för mig som enbart dressyrat runt på halvblod. Det var otroligt roligt - och håller en något demolmerad rygg för det - blir det nog fler turer. Mitt hästliv startade på ridskola och i böckerna. I Sedan red jag Dunet, Britta och Silver, Svarta Hingsten och åtskilliga fler av de hästböcker som fanns tillgängliga fick kärleken till hästar näring. Jag läste allt som fanns tillgängligt, och gärna någon faktabok också. Och tillsammans med Min Häst och Penny var det i litteraturen som svaren på frågor kring hur det var att ha egen häst, vilka hästens sjukdomar var, vad som krävdes för att bli en bra ryttare och hur hästskötarsystem egentligen fungerar. Mycket viktig läsning som både bejakade ett intresse och gav viktig kunskap.

Idag skulle jag nog säga att Gunilla Woldes böcker är de som ligger mig närmast. Inte för att jag inte förstod det då, men de satte fingret på verkliga problem och levererade inga snabba lösningar. De var realistiska böcker som lyfte kärleken till hästen, men också det ansvar det innebär att vilja blir ryttare och hästägare. Till skillnad från de historier som Wahlströms bokklubb och liknade utgivare, i alla fall, då tillhandahöll. I böckerna om Twiggy, Tessan och de andra hästarna kunde jag känna igen och förstå frustrationen när ridningen inte utvecklades och samtidigt få användbara kunskaper. Det fanns inte i de böckerna som handlade om att lösa ett mysterium eller vinna en tävling. Gunilla Wolde berättade om det riktiga hästlivet - precis så svårt och underbart som det är. Så glad att jag läste dem.

På väg ut på tur.

Poddar och bokpddar

Igår skrev jag om att jag inte gärna lyssnar på ljudbok. Det stämmer idag med. Däremot tycker jag att poddar är en himla bra idé. Jag lyssnar på ett gäng mer eller mindre regelbundet. Här kommer därför en tips- och länklista:

Mellan raderna
Mycket bra bokpodd av Peppe Öhman och Karin Jihde. Pålästa, intressanta resonemang och bra urval av böcker.

En varg söker sin podd
Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli pratar kultur, struktur och samtid. Ofta mitt i prick och väldigt roligt. Kan även rekommendera deras finfina bok Kära Liv och Caroline som utgår från lyssnarfrågor de fått.

Magnus och Peppes podcast
En podd om feminism, journalistik, trender och samtid. Bakom finns Peppe Öhman och Magnus Silfvenius Öhman. Aktuella ämnen spanas på med hjälp av snygga analyser, välgrundade argument och ett och annat gräl.

Bra snack
Anna Sahlin och Nille af Ekenstam svara på allsköns frågor tillsammans med olika gäster. Mycket underhållande och ofta väldigt allmängiltigt. Alltid respektfullt.

Peach and Black podcast
Underrubriken på hemsidan är Making you listen to Prince music diffrently. Och det stämmer. Podden har funnits sedan 2009 och jag tror det är fem (fyra) oerhört pålästa män from Down Under som dissekerar det mesta och det bästa från Prince. Nördigt och fint. 

E-bok eller ljudbok?

I slutet av förra året började jag läsa på ett nytt sätt - i mobilen. För mig, som inte är först med teknik och tycker att en bok i fysisk form är en riktigt bok var det ett stort steg. Tanken på att inte kunna sätta den lästa boken i en bokhylla, kändes konstig. Att inte kunna bläddra eller välja bok efter omslaget ännu konstigare. Men efter att ha provat, mycket skeptiskt och tveksamt, så måste jag erkänna att det här är väldigt smidigt. Framför allt märker jag att min läsning på tåget fram och tillbaka till jobbet har blivit mycket bekvämare och enklare. Jag läser mer helt enkelt. Och det är roligt.

Jag slipper släpa på böcker i en redan tung jobbväska. Det är lätt att byta bok om jag vill läsa något annat. Det går snabbt att leta upp böcker jag är intresserad av. Dock en brassklapp - eftersom jag läser via en prenumerationstjänst så är utbudet viktigt. Och jag tror att ju mer e-böcker jag väljer att läsa desto viktigare kommer utbudet att vara.

Just nu använder jag Nextory. Delvis på grund av jobbet, men också för att jag tycker det är en bra tjänst (jag betalar dock abonnemanget själv). Det går alldeles utmärkt att också låna e-böcker på bibliotek. Det har jag inte lyckats med ännu, men jag är ju den tekniska idioten personifierad.

Av de tretton-fjorton böcker jag här läst på tre månader är en en ljudbok. Det är ingen slump. Jag tycker det är svårt att lyssna/läsa ljudböcker. Jag tappar bort mig. Blir irriterad på den som läser boken. Eller tänker på något helt annat. Så det dröjer nog innan ljudboken blir min grej. Jag gissar på aldrig.

En riktigt bok på många sätt. Foto: Ryan Mcguire

Imre Kertész är alltid viktig

Jag läser i DN att Imre Kertész inte längre är. Nobelpristagaren och skildraren av Hitlers koncentrationsläger fick uppleva lägren från insidan som femtonåring. Mannen utan öde kom 1975 och är, eller var, hans debutbok. Alla borde läsa den. Den är en viktig bok i arbetet med att bevara den historia som aldrig får hända igen, och det är en bok i mästarklass. Jag skrev om den här.

Ett av mina viktigaste inlägg

Dags att ta tåget hem efter en extremt lång arbetsdag. Ändå är det inte ett dugg synd om mig. Det går inte att tycka det efter dagens sista intervju. I mina hörlurar har jag fått höra om mammor vars amning upphör för det inte finns vatten eller mat. Om barn som är så undernärda och svaga att de inte kan svälja den extra näringsrika nötkrämen. De behöver därför sondmatning med mjölkersättning. Men kliniken har ingen ersättning att ge. Mat, vatten och boskap är borta. Bara svälten lever.

Etiopien och Zimbabwe står inför en katastrof på grund av torka och uteblivna regn. Och det handlar om El Nino, men har också med klimatförändringarna att göra.

Här kan du kan du rädda liv. 

Så här skriver Sida. 

Här kan du läsa ännu mer. 

Trump och McFarlane

Läste den här artikeln om Trump, skriven av hans före detta PR- och kampanjstrateg. Blev trots att allt förvånad, och sedan återigen rädd. Jag hoppas verkligen inte Trump är USA:s nästa president. Det osar både hybris och okunnighet från hans Twitter-konto och Stephanie Cegielski bekräftar bilden.

För att lugna nerverna började jag läsa You had me at hello på tåget hem. Jag tror inte att titeln är från filmen Jerry Maguire, men det återstår att se. Så här långt verkar McFarlanes bok lovande smart. Och jag kanske måste ta och se om filmen?

Systrarna Tides sista sommar

Hanna Richells debutroman

Dora upptäcker att hon är gravid och åker till sin mamma Helen för att berätta om barnet, men också för att ta tag i det förflutna och hennes lillebrors död. Hans olyckliga död för tio år sedan har splittrat familjen. Och Dora och hennes mamma har en minst sagt frostig relation. Men genom Doras, hennes syster Cassies, mamma Helens och pappa Richards olika perspektiv nystas familjehemligheten upp. Det handlar om död, men också skam, åtrå och otrohet. Det handlar som relationer som går i stå och relationer som fastnar i destruktiva mönster.

Systrarna Tides sista sommar är författaren Hanna Richells debutroman. Jag tyckte den var helt ok om man får uttrycka sig så. Ingen bok som stannar speciellt länge kvar hos en, men inte en dålig läsupplevelse under tiden en är mitt i den. Tror inte att jag kommer att läsa fler böcker av henne. Hon har även släppt Skuggan av ett år på svenska, den kom förra sommaren.

Hemligheter och svek är det genomgående temat i boken. Hemligheter som sakta klaras upp och förklaras. Handlingar som menar väl men blir väldigt fel. Ganska rakt på men inte så spännande. Jag blev inte speciellt överraskad när jag läste boken. Då skulle jag nog hellre valt We were liars av E Lockhart. Lite samma känsla men mycket bättre intrig och intressantare personer. Om man får jämföra.

Goodreads

En bra sak med min blogg är att den håller koll på vilka böcker jag har läst. Det tycker jag om. Ett: jag gillar att dokumentera saker. Två: jag glömmer ibland bort vilka böcker jag har läst. Nu haltar ju innehållet här lite eftersom det finns mycket som jag läst men inte skrivit om. Men det gör inte så mycket. Det är en parentens. 

Nu har jag i alla fall hittat ytterligare ett hjälpmedel. Med hjälp av Goodreads kan jag också dokumentera vad jag har läst och lägg upp önskemål på vad jag skulle vilja läsa. Appen har funnits ganska länge. Jag har bara använt den några måndader, men gillar den. Den är enkel, lätt och än så länge har jag inte haft problem med att hitta titlar. Jag kan också göra en ranking av de böcker jag läst och skriva en recension. Plus att det finns möjlighet att följa både grupper och enskilda användare för boktips och inspiration. Det är fint. 

Orienterare, påskafton och Harper Lee

Så här såg det ut i förmiddags när jag låg i skogen och väntade på att en sökhund skulle komma och hitta mig:

Åtta timmars skogsluft gör underverk för själen.

Istället för en hund kom det en förvirrad orienterare. Hen blev något överraskade över att se mig utsträckt över mossan. Hen svarade inte på mitt "Hej" utan snubblade till, tittade djupt i kartan och sprang vidare. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta detta. Blev dock hittad tio minuter senare av rätt hund. Min egen fyrbenta virvelvind gjorde ett hyfsat träningspass och efter åtta-tio timmar i skogen var det snabbt hem för att duscha och åka på påskmiddag hos mina föräldrar. Nu är jag åter i hemmet och så trött att ögonen går i kors. Ska försöka läsa några sidor i To Kill a Mockingbird och sedan sova.

Ett lindgrenskt sammanträffande jag gillar

Vad är oddsen för detta: Jag börjar årets långfredag med P1 där en repris av Söndagsintervjun sänds. Den här gången är det Barbro Lindgren som intervjuas. Jag har ju tidigare hetsat upp mig över hur himla bra jag tycker detta program är. Avsnittet med en av våra mest prisade och folkkära författare är inget undantag. Mycket bra! Där och då, bestämmer jag att det blir ett inlägg om Barbro Lindgren och Söndagsintervjun idag. Nu - ett antal timmar senare - när jag kollar i bloggen om jag skrivit om denna författare tidigare upptäcker jag följande: Jag skrev om Barbro Lindgren den 25 mars 2014! Exakt samma dag för två år sedan. Då hade hon fått Alma-priset. Ett roligt sammanträffande, eller ett läskigt? Jag tänker enbart roligt, och möjligen att jag har lite dålig fantasi?

Jag har många fina minnen av hennes författarskap genom Dartanjang, Loranga och Masarin. Men också från Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner. Och hon sa så många bra saker under intervjun att jag hoppas att många lyssnar igen på det här avsnittet.

På tal om Bladen brinner så hoppas jag att Lisa Bärjbos och Johanna Lindbäcks bokpodd om barn- och ungdomslitteratur snart blir verklighet. Den heter också Bladen brinner och har Barbros välsignelse. Det är fint, och ytterligare ett bevis på att Lindgren är en ytterligt klok person.

En gotländsk deckare

Det är skärtorsdag och påsklov. Jag har jobbat halv dag och det märktes så väl på det tomma pågatåget att många är lediga. Men det är alltid skönt att få välja säte, istället att löpa gatlopp mot ett ledigt säte. Jag har under de senaste månaderna hittat ett bra läsflöde på tåget och idag avslutade jag Marianne Cedervalls bok. Det började ju inte helt bra, vilket jag skrev om i inlägg 18. Och så här när jag vet vem mördaren var, så är jag fortfarande lite kluven. Av skuggor märkt är en förvisso lättläst deckare och det är ganska bra intrig, men persongalleriet känns lite väl stereotypt. Och karaktärerna endimensionella. Det är mycket som känns rumphugget och lite outvecklat. Precis som om det fanns någon rädsla för att boken skulle bli för lång. Det blir bara väldigt ytligt och jag tycker det går väl lätt att nysta upp historien.

Återigen får jag konstatera att deckargenren är inte en av mina starkaste grenar. Tyvärr. Längtar dock efter att blir överbevisad.

Övergivna böcker

Det tar emot i hjärtat att slänga böcker. Det är helt omöjligt för mig, och helt omöjligt för resten av min familj. Därför är det inte konstigt att det dök upp en kasse med böcker från min syster förra helgen. Dessa ska skänkas - men ville jag ta någon så var det ju varmt välkommet. Är inte helt klar över vem som skänker den här kassen vidare när jag har rotat klart i den. Men jag tror att det blir jag. Och eftersom det är extremt svårt att inte ta någon bok alls, när det bara ligger väldigt många och bara är övergivna, tog jag en.

Övergivna böcker

Vem hör mina tårar är skriven av Fauziya Kassindja och Layli Miller Bashir. Det ska enligt baksidan vara en sann historia om Fauziyas flykt från könsstympningen i hemlandet Togo till en fängelsevistelse i USA. Layli var en juridikstuderande som av en slump såg Fauziyas öde och tog sig an fallet. Det låter ganska spännande. Så här långt.

Ett fynd. Hoppas jag.

Full patte

Det är en sorglig dag. Nytt terrordåd har skakat Europa: Den här gången Belgien. Jag vet verkligen inte vart världen är på väg, men jag tror inte det är någon lösning att stänga EU:s gränser. Det är ungefär det jag kommer att få ur mig idag. Och att jag tycker att alla ska se Full patte på SVT Play.
Det är väldigt roligt. Kanske extra behövligt en dag som denna.

Humor av Sara Haag, Bianca och Tiffany Kronlöf.

Chocken efter fallet

Idag är det internationella Downs syndrom-dagen och alla som kan rockar sockor för att visa att människor är lika mycket värda. Oavsett antal kromosomer. Jag glömde bort sockorna, men ställer givetvis mig bakom dagens syfte. Istället får jag passa på att lyfta Chocken efter fallet av Nathan Filer. Den handlar om Matthew och Simon. Simon är storebror i familjen och född med Downs syndrom.

När Simon under oklara omständigheter dör faller familjen sakta isär. Först mamman men sedan även Matthew och boken utgår från hans texter skrivna på den psykiatriska avdelning han hamnar på som nittonåring. Då när han verkligen tappar greppet om sig själv och sin relation till Simon. Skuldkänslorna gör honom sjuk, men de innebär också att han kan se Simon. Och det vill han inte förlora. Det är en oerhört fin bok om syskonkärlek och vad skuld och förlust gör med oss.

Nathan Filer själva har både forskat och arbetat inom den psykiatriska vården och utifrån boken tecknar han en övertygande bild av hur det är att vara så sjuk. Och så utelämnad. Det var verkligen sorglig läsning. Jag tyckte mycket om den. Trots mycket mörker, mycket ensamhet (och ett lite dåligt slut) så är det en bok jag är glad att jag har läst.

Läsning en söndag

Det här läste jag idag:

Björn af Kleen har granskat hur SD har tagit sig in i Östermalm och överklassen. Det betyder att partiet har normaliserats ytterligare. Skrämmande läsning, men en riktigt bra artikel. Jag rekommenderar även Jorden de ärvde som granskar adeln och deras urgamla rätt till jorden.

Hittade även en mycket intressant artikel om kriget i Syrien och möjligheterna till fred. Hoppas FN:s sändebud Staffan de Mistura får till en lösning och ett slut på kriget.

Vårtecken och memoarer

Har haft en lördag i skogen med den fyrbente vapendragaren. Det är så vi gör de flesta lördagar (och ibland söndagar). Idag gick sökträningen - för det är hundsportgrenen sök vi roar oss med - uselt. Uppletandet marginellt bättre, men det var två tuffa pass och två trötta som nu har landat i soffan. Men vi såg en nyckelpiga under fikapausen (en mycket viktig paus), vilket livar upp och späder på hopp om vår och värme.

Och nu ikväll ser jag att Prince, en av mina stora husgudar när det kommer till musik, släpper sina memoarer nästa år. Enligt Rolling Stone är det den senaste nedskalade och minimala turnén Piano and a Microphone Tour, som är inspirationskällan. Jag ser fram emot boken, men tvivlar på att den kommer att avslöja allt det där jag (och några andra till) vill veta. Han är känd för att kunna bevara hemligheter, den där Prince, och jag undrar om detta är något undantag.

Med det sagt: Jag ser fram emot våren. Jag ser fram emot Minneapolis sonens memoarer.

Så här såg nyckelpigan ut. Jag försökte mata hen med bröd. Det var inte uppskattat.

Detaljer som ställer allt på ända

Har precis börjat läsa Av skuggor märkt av Marianne Cedervall och sett lite fram emot att få läsa en bok som utspelar sig i stall. Är gammal intorkad hästtjej från början och har saknat slukarläsningen av hästböcker som gjordes i tidiga tonår. Men entusiasmen dog redan i tredje meningen.

".... , och Melody och Bravur utfodrades med kvällens portion mineraler, ...." När jag hade häst rördes mineralerna ner i kvällsfodret (havre, betfor eller annat kraftfoder). Eller om de fick de på morgonen. De åt aldrig bara mineraler. I visst kraftfoder (pellets) fanns allt i ett, men annars blandades det in. Så jag tappade boken lite här, bara på grund av en retlig detalj. Just nu funderar jag över om jag har fel, eller om det är ett faktafel. Får kanske googla lite denna fredagskväll.

Kvinnor ritar bara serier om mens

Roligt om månatliga utmaningar.

Jag önskar verkligen att jag hade fått det här seriealbumet i min hand när jag var tretton. Det borde vara obligatorisk läsning. Så mycket lättare vissa veckor i ens liv hade varit då. Även om jag tvivlar på att jag hade sett det roliga i menscykeln då, som jag ser det när jag läser Kvinnor ritar bara serier om mens idag, men bara igenkänningen hade gjort att det blev mindre panikstress över det här att titt som tätt ha noll kontroll över sin kropp. Jag vet inte hur många gånger man önskade sin kropp all världens väg.

Sara Olausson står som redaktör och jämte henne får läsaren chans att träffa ett antal begåvade kvinnliga serietecknare. Det är roligt, klokt och allmänbildande.

En bok jag aldrig läser

Jag förstod det inte då när alla pratade om den, och jag förstår det inte nu. Allt jag har hört, det lilla jag har sett av en filmtrailer, gör att jag nog aldrig läser Femtio nyanser av honom. Jag har inga problem med erotisk litteratur eller litteratur som tangerar den genren. Jag bara tror att om jag blir sugen på en sådan bok, så är det bättre att läsa om Grottbjörnens folk. Eller se om det inte finns något annat mer välskrivet alster att fördjupa sig i. Det är ungefär allt jag har att säga så här långt.

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Så fort det var klart att Svetlana Aleksijevitj fick nobelpriset laddade jag hem Kriget har inget kvinnligt ansikte. Och sedan har jag läst några sidor så ofta jag har kunnat och orkat. Det är ingen lustfylld bok direkt, men den är fängslande på så många sätt. Den handlar om de ryska kvinnornas bidrag i andra världskriget - som läkare, sjuksystrar, tvätterskor, spanare, partisaner, kavallerister och fältsoldater. På alla platser har de funnits och krigat och försakat allt. Men ingen har brytt sig om deras historia, ingen har tyckt att det var något att berätta om. Den som berättade att hon hade varit krigsplacerad hade sämre möjligheter att bli gift. Den som inte längre kunde se röda färger för att de påminde för mycket om blod fick skämmas i det röda efterkrigstidens Sovjet. Att kvinnor kan döda och strida lika bra som män ska det pratas tyst om, precis som det höga pris alla människor fick betala under de åren i krig. Förutom Svetlana Aleksijevitj då - i något slags intervjuformat växer bilden av kriget fram och kvinnornas deltagande tar plats. Boken grundare sig på runt 800 intervjuer och boken är en stark kör av röster med sin individuella berättelser om kriget. Nu har jag bara några sidor kvar, men är mycket nöjd med att jag svepte upp första sidan. Hoppas att fler gör samma sak.

Länktips - nyhetsbrev som betyder något

Ett bra nyhetsbrev är ovärderlig läsning. Ett dåligt endast värdigt mappen för skräppost. Men jag tror att nyhetsbrevet kommer att bli allt mer populärare eftersom det erbjuder en filtrering av internets alla möjligheter till oviktigt nonsens. Det är som en redaktör som plockar ihop det jag är intresserad av läsa. Jag tycker det borde finnas möjligheter för det i alla fall. För de nyhetsbrev som jag gillar, de läser jag verkligen.

Här kommer ett som jag är så glad över att ha hittat. Funken tipsar om musik -  funk, soul, disco och hip hop. En kombination som passar mig som handen i handsken. Och det ingår spellistor! 

Det här skämtet är alltid roligt. Använder snusburkar i min hundträning och fick den här av en kollega. Ja, jag skrattade gott.

Söndagsintervjun

Jag har många rutiner. En av min nyaste är att lyssna på Söndagsintervjun i P1. Prova det! Man måste inte göra som jag, och slå på radion klockan åtta på morgon för att lyssna och äta frukost samtidigt. Alla intervjuer kan lyssnas på i efterhand för den som vill sova längre än en fiktiv pensionär.

Väldigt ofta är det intressanta gäster, och jag gillar Martin Wicklins stil som intervjuare. Idag var det Ebba Witt-Brattström - litteraturvetare, professor och feminist. Jag är mycket förtjust i henne överlag, och det var ett spännande samtal. Jag blev oerhört sugen på att läsa hennes skönlitterära debut som tar upp ett havererat äktenskap. Hon och Horace Engdahl gick skilda vägar för två år sedan efter ett långt liv tillsammans, och Ebba Witt-Brattström har varit ganska öppen med att Århundradets kärlekskrig är baserat på deras liv tillsammans. Jag gissar att den till exempel är något helt annat än Martina Haags Det är något som inte stämmer, men lika delar öppenhet, skandal och insikter i det som händer när allt går åt helvete. Återkommer om och när jag har läst den.

Här är även en intervju i DN som publicerades i fredags. Också läsvärd. Men glöm inte bort Söndagsintervjun! Det finns många bra avsnitt att lyssna på.

Linna och Lollo

Linna Johansson är en av landets mest begåvade skribenter. Hon har drivit bleck, ett feministisk fanzine, och som journalist skrivit krönikor i Expressen och andra tidningar. Jag tror att jag kan ha upptäckt henne via Fittstimm där hon är en av de medverkande. Annars säkerligen genom några texter i Expressen och alldeles säkert genom hennes blogg. Hon har i mitt tyckte skrivit en av de bästa träningsbloggarna någonsin. Och den (enda) träningsbloggen som verkligen har inspirerat mig, förmodligen för att hon gjorde en samhällsanalys samtidigt som det kom användbara träningstips. Jag gör det ändå är ett mantra eller motto som fortfarande fungerar för mig. Tyvärr hittar jag ingen länk dit, vilket är synd. Den är läsvärd.

I höstas kom hennes debutroman Lollo. Jag är som vanligt lite sen på det, men läste den i julas. Och den är, föga förvånande, en riktigt bra bok. Den tar upp vilsenhet, orkeslöshet och förmågan att se det futtiga i andras liv men inte förmå att göra något med sitt eget. En situation som alla kan hamna i oavsett ålder, men Johansson utgår från ungdomen och tiden när skolan är slut och all framtid helt plötsligt är tillgänglig. Huvudpersonen Lollo har svårt att få snurr på livet och vardagen. Allt är helt utan riktning, och hennes uppgivenhet störst. Det enda som räknas är vänskapen med Lidija. Och pengar och alkohol. De driver runt i Aspy, en av Stockholms förorter och av en slump hittar de en biljett in där allt detta, plus fest och droger finns tillgängligt. Hur kan de ens fundera på att säga nej?

En av de allra bästa böckerna jag läste 2015.

Lollo är en historia om kvinnlig vänskap, men också om frustration, livet futtighet och tillkortakommanden och om hur lätt det är att bara glida vidare. Det handlar om makt, utsatthet och överlevnad. När Lollo möter Mimmi och blir fascinerad och lockad av ett liv som så enkelt ger pengar hamnar allt på sin spets. Det känns så rätt, men visar sig vara fel. Ändå finns det någon kraft hos huvudpersonerna som låter allt gå för långt. Och det är här det stora i boken finns; oviljans och ledans egenskaper som blir så fint gestaltat - i alla personer, i dialogen och i situationerna.

Jag önskar att jag hade läst boken när jag var i 20-års åldern. Jag tror det hade varit en bok som hade drabbat mig. Och med det menar jag, att jag hade fått perspektiv på så många frågor som jag bara hade ett svar på. Är dock väldigt glad att jag fick läsa den. Jag blev drabbad.

Fredagskänsla

Jag ger humöret en sjua, tröttheten en åtta och längtan efter sista avsnittet i House of Cards en tia. I helgen vill jag ta tag i Harper Lee och hennes två böcker Dödssynden (To kill a Mockingbird) och Ställ ut en väktare. Den första ska läsas på engelska, den andra på svenska. Båda ska inom kort diskuteras i bokcirkeln. Och sedan är det nog måndag igen.

Helgens läsning!

Viktiga platser att läsa på

Rent teoretiskt kan man ju läsa precis var som helst. Jag är dock ganska förtjust i rutiner och när jag funderade på var jag läser hittade jag inte så många alternativ. Men det blev ändå en lista. Mina bästa läsplatser topp tre:

OBS! Bubblare: På gräsmattan på en filt, fungerar dock bäst på sommarhalvåret. Halvliggandes i hammocken är också ett alternativ som dock behöver mer tid. Sommaren 2015 var min första säsong med hammock och sommaren kändes överlag lite väl kall och regnig. 

3. I soffan - händer mest på helgen eller på semestern. Soffan är mest ett ställe för tv-tittande. I mitt fall Netflix. 

2. I sängen - fungerar alltid, läser oftast på kvällen. Men vad är bättre än en slö helgmorgon och en bra bok? 

1. På resa - som pendlare finns det möjlighet till en hel timmes läsning varje dag. Och speciellt sedan jag börjat läsa via mobilen blir smidigare än smidigast att hinna läsa några sidor. 

Dagens app för rätta ord

Den är gratis. Den ger bättre texter. Den är alltid bättre än autocorrect eller vilken annan förståsigpåare som helst. SAOL:s app använder jag nästan varje dag. Borde finnas i varje mobil. 

Och så var det internationella kvinnodagen

Det är bra att det finns, och synd att den behövs. Det borde vara helt självklart att män och kvinnor har möjlighet att leva och existera på samma villkor. Men så är icke fallet. Det finns mängder av bra läsning för den som känner för att sätta på genusglasögonen och analysera hur ojämlik världen kan vara. Idag är en bra dag att göra det, men då går lika bra imorgon. Här är några länkar som ger bra insikter i frågan:

Peppe Öhman skriver om starka kvinnor och varför den 8 mars inte är en dag att fira.

Tove Folkesson skriver om varför feminismen inte är någon frisedel.

Idag släpps antologin 179 år av ensamhet där kvinnliga forskare skriver om  deras personliga upplevelser från Handelshögskolan och sexismen som förekommer i student- och forskarvärlden. DN lyfte boken här.

Statistiska centralbyrån har en hel drös fakta kring jämställdhet.

Själv läser jag Kvinnor ritar bara serier om mens, redaktör Sara Olausson. Nedan en strip av Lisa Rydberg.

Dagens biblioteksbesök

Bibliotek är något av det bästa jag vet.Vem som helst kan få tillgång till samhällsinformation, tillgång till litteratur och möjlighet till kunskap genom allmänna bibliotek. Det är så fint. Jag har bra bibliotekarier att tacka för att mitt läsintresse kunde frodas i bokslukaråldern, och idag är det biblioteken som kan tillhandahålla alla böcker, även de som inte ligger på topplistorna och som snabbt rensas ut från butikshyllorna.

Yttrandefrihet, demokrati och det där tysta lugnet när människor sitter böjda över en bok och läser (eller ibland skriver) - i en och samma byggnad. Jag lämnar skolbiblioteken för den här gången, men jag kan skriva ett antal tusen tecken om varför dessa är oerhört viktiga för en bra skola. Och för tydlighetens skull: Jag gillar när bibliotek är just bibliotek.

Ett typiskt fint bibliotek, med massor av böcker som väntar.

Som vanligt lånar jag för mycket, som jag kommer att lämna tillbaka för sent. Men jag ser böterna som en slags sponsring. Idag fick jag med mig följande hem:

Ett eget rum, Virginia Woolf
Kvinnor ritar bara serier om mens, redaktör Sara Olausson
En liten hjälte, Fjodor Dostojevskij
Ställ ut en väktare, Harper Lee

Woolf och Lee är böcker som ska bokcirklas. Kvinnor ritar bara serier om mens har jag varit sugen på länge, men tänkte att den passar extra bra att läsa imorgon. Dostojevskij tog jag bara för att det var cirka hundra år sedan jag läste tegelstenen Brott och straff och tänkte att den här var föredömligt tunn för att komma från en rysk klassiker.

Vilken bok skulle ha räddat dig

Jessica Gedin, journalist och programledare för Babel, ställde den här frågan på Twitter i måndags:

"Om ditt vuxna jag fick ge ditt sjuttonårsjag ett boktips, vad skulle det vara? Vad skulle ha räddat dig?"

Det kom otroligt många förslag och bra motiveringar till böcker. Massvis som jag inte hade läst, varken då eller nu. Men själv kom jag inte på något överhuvudtaget. Jag kom, just då, knappt ihåg mitt sjuttonåriga jag. Är liksom fullt upptagen med att få mitt vuxna (kanske till och med medelålders-) jag att överleva.

Men efter lite grubblande så tror jag att det hade varit bra om jag hade läst Martha av Doris Lessing. För då hade jag förstått att man kan längta efter andra saker. Och det hade varit bra, eftersom alla sjuttonåringar verkar längta efter samma sak (trodde jag) och jag var så väldigt långt ifrån det ibland.

Jag tror också det hade varit bra om jag hade läst Liv Strömquist. Jag hade behövt humorn och ironin och samhällsanalysen. Gärna det Det andra könet eller Under det rosa täcket också, det hade förklarat en hel del som jag överhuvudtaget inte förstod. (Däremot kommer jag ihåg att jag läste Mandarinerna av de Beauvoir i när jag var cirka arton så lite inne på rätt spår kanske jag ändå var.)

Sist men inte minst, så tror jag att mitt sjuttonåriga jag hade behövt Linna Johansons Lollo. Är nästan klar med den nu, men den hade nog fått mig att förstå hur lätt det är att ge upp och att man aldrig behöver göra det, trots att man tror att det är precis det man gör.

Här och här har jag skrivit om Lessing:

Här har jag skrivit om Björk och de Beauvoir:

Från ett vuxet jag till mig som sjuttonåring. Undra om jag hade lyssnat och läst?

När en bok sviker

Plötsligt händer det. Besvikelsen är ett faktum. Trots att jag gillar författaren och tycker hon är en synnerligen rolig, smart och klok person vars blogg och krönikor jag uppskattar. Trots att jag slog upp första sidan med inställningen att det här kommer bli så bra. Ändå blev Malin från Skaftnäs inget av det. Det värsta var att jag inte tyckte det var speciellt roligt. Jag hade mentalt gjort mig redo för några gapskratt. Jag fick inte ens ett fniss. Kanske var det för många krönikor på raken för mig. Kanske ska jag hålla till mig bloggen och läsa lite i taget. Tråkigt var det i alla fall. Jag hade gärna velat att att den boken var så där hejdundrande bra som så många andra tycker att den är. Men icke.

Maktens ansikte

Från och med idag finns det nya avsnitt av House of Cards på Netflix. Ganska mitt i prick att släppa dem efter supertisdagen i primärvalet och inte heller en slump att Francis Underwood är mitt i en presidentkampanj när allt rullar igång igen. Så här långt har jag bara sett ett avsnitt, men jag tror det blir bra. Det blir åtminstone intressant. Och jag hoppas att jag inte blir besviken på den fjärde säsongen. Har gillat den sedan starten, och med skådespelare som Kevin Spacey och Robin Wright så blir det så där bra att man bara måste se ett avsnitt till.

Seriens handlar uteslutande om makt och politikens makt. Ett outtömligt ämne i film- och tv-serievärlden, precis som litteraturen. Fursten av Machiavelli är förmodligen en av de mest kända. Jag har läst för lite hur den för att kunna säga om Francis Underwood är inspirerad av just den. Wikipedia anser dock det. Mer eller mindre förblindad av makten är han i alla fall. Jag skulle vilja ge ett riktigt bra tips på en roman som tar upp samma ambition och ärelystnad, men kommer inte på något just nu. Ska fundera och försöka återkomma. Tills dess: några avsnitt till. 

Intressant läsning om alla seriens avsnitt finns på houseofcardsepisodes.com

 "I pray to myself ... for myself." Fredagsmys med Francis.

Dannyboy & kärleken

Daniel Åbergs debut Dannyboy & kärleken har några år på nacken, men överraskade mig med sitt flytande, lättlästa språk och lite intressanta komposition. Det är en bladvändare som gav mersmak.

Boken utspelar sig under ett dygn och pendlar mellan dåtid/nutid, studentliv/vuxenliv och Uppsala/Stockholm. Två panikslagna personer möts i Stockholms tunnelbana, trasslar in sig i varandra och försöker få livet på rätt köl genom stora mängder sprit och omtanke. Under hela historien ges ständiga tillbakablickar mellan huvudpersonen och de tre kärlekar som vrider till hans liv.

Det är mycket sökande, ångest och mycket känslor, men också en helt igenom bra levererad kärleksroman. Formen för skiftandet av förlopp och flicka (huvudpersonens etikett på kärleksobjekten) fungerar utmärkt. Dialogen likaså. Det var länge sedan jag läste en bok med en manlig huvudperson, också det intressant. Kanske ett litet minus för tappat tempo i mitten och lite otroligt välsittande möten och incidenter i förloppet men ändå väl värd att läsa. Dessutom fick jag en nostalgisk återblick av Stockholm och framför allt Söder; det är alltid uppskattat.

Är det Hillarys tur?

Jag har en ledig onsdag och sitter med frukosten och P1 i bakgrunden. Primärvalen i USA analyseras och klart är att Trump och Clinton har lyckats bäst. Jag hoppas alltid på demokraterna när det gäller presidentposten, och jag tänker att nu är det väl ändå Hillarys tur. Hon tycker nog också det och i boken Levande historia beskriver hon själv hennes väg genom politiken in i Vita huset som politiker, hustru och presidentfru. 

Jag började läsa den eftersom jag tänkte att hon skulle berätta sin bild om historien i det ovala rummet, Lewinsky och det stora sveket. Blev lite besviken här, milt sagt, och mycket i boken kändes väldigt tillrättalagt. Men här finns mycket intressant läsning om hur politiken i USA fungerar, hur konservativt Vita huset är och hennes och Bills gemensamma slit med att få till politiska reformer. 

Och kanske var det smart att vara den större personen i den där otrohetsskandalen och ändå lämna en bild av något annat än den försmådda. Det var förmodligen den bästa strategin om man vill bli USAs första kvinnliga president. Och det råder det inget tvivel om att Hillary gärna vill. Även i den här boken som är över tio gammal står det ganska klart. Hillary Clinton lever för politiken och makten. Nu återstår att se om hon når ända fram. 

#blogg100

Så var det dags igen. Det blev ett femte blogg100. Från och med idag startar utmaningen att publicera ett inlägg om dagen i hundra dagar. Jag var med 2014 och kom upp i rätt antal inlägg men tekniskt strul de sista dagarna gjorde nog att jag hamnade i den skaran som inte kom i mål. Och det har ingen betydelse. Blogg100 handlar om att utmana sitt bloggande, utveckla sitt skrivande och bli inspirerad av andra. Jag gillade vad som hände med bloggen förra gången jag försökte. Kanske händer det ännu bättre saker den här gången?

Om Astrid

Såg första delen på svtplay i dag och blev både fascinerad och förundrad. Missa inte dokumentärserien om Astrid Lindgren. Det handlar om hur hennes författarskap formades av egna erfarenheter men också om samhällets och familjens krav på en ung kvinna. Mycket intressant!

Åter till läsningen

Jag har inte lyft en bok sedan jag kom hem från Swaziland i juni. Det är ett halvår sedan ganska exakt. Däremot har jag packat ihop ett liv, flyttat och försökt sätta ihop ett nytt. Samt besökt ytterligare ett afrikanskt land, Etiopien, och sedan arbetat, arbetat och arbetat och tränat hund och försökt vara en aktiv föreningsmänniska. För andra gången i mitt liv har läsningen varit borta. (Första gången var när jag slutade ett jobb med extremt märkligt kontorsklimat - då sov jag i sex veckor.)

Men, goda nyheter, för några veckor sedan så hände det. Jag tog tag i Jag vill ju vara fri av Annika Persson. Det är en bok om Lena Nyman där man via Perssons tolkningar av dagboksanteckningar och intervjuer med personer som kände Nyman ger en bild av en av landets finaste skådespelare. En kvinna som var alkoholist och bantade stora delar av sitt liv. Som mer eller mindre alltid slogs med sin kropp, och sågs utifrån sin kropp men som också har påverkat teater- och filmvärlden med exempelvis Nyfiken Gul och hyllade uppsättningar på Dramaten.

Det är ett fascinerande livsöde, och väldigt sorgligt att ingen kunde hjälpa henne ur missbruket som förstörde väldigt mycket. Det är också outsägligt sorgligt att hon aldrig hittade någon livspartner. Samtidigt får läsaren en fin bild av hur kultur-Sverige såg ut och vilka värderingar som gällde genom Nymans sätt att se på världen. Och det var ingen plats som är lätt att navigera i. Dessutom är boken lättläst, vilket är skönt för en sliten hjärna och Annika Persson respektfull men ärlig i sitt gestaltande.

Suddig men läsvärd bok om Lena Nyman.